Huset är från 1862 och porten gnisslar en aning när jag skjuter upp den. Innanför ligger en svag lukt av dammigt vårgrus, som ett löfte om en ljusare årstid. Mina steg knastrar lite mot marmorgolvet. Trappuppgången är tidstypisk med rundande trappsteg som är lite nedslitna på mitten, valven marmorerade. Trapporna upp är många och långa, men själva trappstegen är låga och de tre första våningarna går ganska lätt. Därefter blir mina steg tyngre och långsammare. När jag sätter nyckeln i dörren till vindslägenheten är jag lite andfådd. Så kommer jag äntligen in i vår värld av ljus och rymd och själen fylls av lycka. Dörren slår igen bakom mig. Jag är söderböna!
Har det börjat röras på sigs?!
Jajamen! Det finns en del detaljer kvar att göra (och nån större också för att var ärlig), men nu är i alla fall inflyttningen i full gång.
* Vi har tagit över sovrummet helt och hållet, och har nu sovit i vår nya lägenhet en natt!
* Köket är också erövrat sedan ett par dagar, även om stänkskydd fortfarande saknas.
* Och den senaste erövringen var när Helena bara för ett par minuter sedan nedkämpade det sista motståndet i badrummet i form av ett otroligt äckligt badrumsskåp.
Däremot så står fiendekrafterna emot vad gäller vardagsrum och i viss mån arbetsrum, men där är det inte så mycket långsamma hantverkare som är i vägen, så mycket som vårt berg med flyttkartonger.
Hoppas du har tid att komma hit och kolla så fort du är hemma från Berlin!