Den lilla byn Cahuita ligger alldeles i djungelns utkant. Det vilda djurlivet var hela tiden påtagligt och närvarande – ljud, dofter, rassel i trädkronorna, snabba skuggor – en del av vår trädgård i Cahuita. Men vi ville se mer.

På onsdagmorgonen knackade vi på hos Robert – en man med erfarenhet som bott i Cahuita i hela sitt liv. Hans sandaler var så välanvända att båda skorna hade hål rakt igenom sulan på det ställe där hålighet för hälen brukar vara. Vi kunde känna en svag air av alkohol när vi kom nära. Men hans gång var stadig och trygg, så vi bad honom guida oss i djungeln.

Vi stämde möte en halvtimme senare och gick hem och rustade oss med myggspray och vatten för en halvdags trekking i djungeln. Nåja, trekking och trekking. Kanske mer som en stilla promenad i parken. Nationalparken i Cahuita har nämligen väl upptrampade stigar och etablerade rastplatser med bänkar, bord och papperskorgar. Men djurlivet var det sannerligen inget fel på. Vi fick träffa massor av apor och ödlor, vi såg gamar och spindlar, vi mötte sengångare och ormar. Robert var suverän på att få syn på minsta kryp, och då ska man veta att även de stora djuren kunde vara svåra att få syn på. Han pekade och förklarade, plockade upp nötter och växter och delgav oss allt sitt kunnande om naturen omkring oss. Gulligast av alla var de små capuchin-aporna (ja, en sådan som Ross hade i Vänner. Vad hette han nu igen?). De var helt orädda och lät sig fotograferas och filmas utan problem.

Ungefär en mil i djungeln fick räcka för oss. Vi var redan smittade av det Cahuitiska sinnelaget och vår övertygelse var att inte anstränga oss i onödan. Så vi vände tillbaka tillsammans med Robert och slog oss sedan ner på en soda för att äta lunch och dricka en öl. Hå-hå ja-ja, vilket slit!